I-95

Sista smakprovet, nu håller jag för mig själv tillsvidare....blir annat på bloggen framöver :)  Kram och tingeling!

Allt var borta, allt var bortblåst, hon visste inte längre vem hon var eller vart hon var hon visste att Ryssarna var efter henne….Hjälp mig!  Hon låg i fosterställning i baksätet på bilen….Hur hade hon hamnat här…bilen hade körförbud sedan många år tillbaks och efter all medicinering hade hon fölorat sitt körkort…Men här var hon nu….hjälp ..var det enda hon fick fram…..  Var fanns hennes barn?  Hur skulle hon få tag i dem nu….Hon måste ha sina barn nära, nära, krama, känna, lukta, mysa i deras hår som hon gjort när de var små…Hon måste skydde dem från Ryssarna……Hon hade skyddat dem från Ryssarna hela sitt förbannade  liv…de var ju fina barn, visst?  Var är de?  Hon skrek ur sin ångest…..Hjälp!!  ….ingen som verkade höra…..hjälp snyftade hon…… Hon visste vad hon behövde, hon behövde morfin….

Bilen återfanns senare…på något sätt, ingen förstod riktigt hur hamnade hon i bilen uppe vid riksväg I-95,  nära Philadelphia flygplats så hon hade tack och lov inte hunnit alltför långt på den vansinniga färden…Det var vad man trodde då……..Den vansinniga färden hade precis börjat…..

Hon hamnade ännu en gång på Bryn Mawr Institute of psychiatry… Det var ett fint namn minsann på ett sjukhus hon varit på förr och då kallades det rätt och slätt mentalinstitut….